Står och faller

Copyright ©  All Rights Reserved


Contact

carolinehopkins [at] hopkins [dot] se

+46 seven three o ninety-three twenty-two twenty-two

Står och faller

 


Man har sin kropp, tack vare den får man tid, tid att leva, uppleva, göra, tänka, upphöra. Du har din kropp, jag har min, varje stund, vid varje tillfälle. Våra egna kroppar. Alla börjar sin tid med att bli till, att födas. Men sedan på vilket sätt och hur länge man har sin kropp, när döden stoppar tiden för just min kropp, din kropp. Och hur. Man får se. Och aldrig se tillbaka, döden är enkelriktad.

Man kan nog i alla fall sluta sig till att både du och jag råkar leva samtidigt, här och nu. Hej!

  Våra kroppar kan bara leva/finnas i ett visst spektrum av olika faktorer. De är många, faktorerna, som vi är beroende av. Det räcker inte att bli till så att säga. Vatten, temperatur, näring, spårämnen, syre, bekräftelse/kärlek, salt. Kroppen protesterar om den hamnar utanför spektrat. Den kan till exempel inte tillgodogöra sig syret i vatten, det måste vara gas för att vi ska kunna andas, överleva, leva. Inte för mycket, inte för lite. Av vissa. Och av andra tål vi nästan ingenting alls av, du vet vad jag menar. Och huden bör vara hel, mycket att tänka på. Och så sömnen…

  Vi föds med sinnen, vilka kan variera. Med dem får vi kontakt med oss själva, med omvärlden, känner av behov. Det kan bli lite fel med våra stenålderskroppar långt utanför stenåldersspektrat, mitt i utbudssoppan. Och vi blir ju inte tvåhundra år, så vem tänker på barnen, egentligen?

  Och fortfarande är vi däggdjur, opraktiskt på många sätt, varmblodiga, i behov av föda varje dag.

Så varför gör vi saker? Var och en sitt eget subjekt. Vem har makt, vem sätter gränser, ger kärlek, vem äter vem. Behovshierarkin och helt enkelt mål och mening.

 

  Så om jag skulle skriva något om den här utställningen, skulle det kunna vara att den egentligen är en berättelse om förra året, 2018, som i sin tur på ett sätt var en vändning, kanske. Några ögonblick, vad är väl livet mer än så? Kanske minnen från det som förflutit, kanske oro eller drömmar om vad som komma skall. Och så råkar vi leva just nu, den här stunden. Vad ska vi göra med den? Vara nyfiken om man orkar. Minnas att det bara handlar om en stund som skall passera. Och att jorden är ett hem åt oss alla, även de som ännu inte är födda.

Men jag skulle vilja börja med att hälsa dig välkommen hit, här är några ögonblick från mina långa vandringar, följ med några steg. Det här är vad jag sett, fotograferat, ritat utmed mina stråk.

 

Tack för att du kom,

 


Caroline